Kategori: Recensioner

Frankrike har alltid vurmat för mörka dramatiska berättelser, fyllda av passion, våld och sexualitet. Och märkligt nog har Frankrike inte bara frambringat det litterära begreppet noir, utan också dess motsvarighet i verkligheten: Jaques Mesrine (1936-1979).

Jag har just läst klart ”The Death Instinct”, en självbiografi som Mesrine skrev smyg medan han satt fängslad i La Santé (ett högsäkerhetsfängelse som han senare rymde ifrån). Han lyckades smuggla ut boken och få den publicerad strax före rymningen och några år innan han blev ihjälskjuten på öppen gata av en fyra polismän med maskingevär. Ja, det låter ju lite överdrivet alltihop. Men Mesrine var så mycket noir att alla litterära gestaltningar bleknar. Han var en extremt komplex person som pendlade mellan väldigt ömsint och hur brutal som helst. Men alltid extremt bra på att läsa av människor, känna in situationer, improvisera och planera. På det här sättet lyckades han råna banker på fyra kontinenter, bli den mest efterlyste mannen i Frankrike och Kanada samtidigt, göra den ena spektakulära rymningen efter den andra, och som förrymd fånge göra intervjuer på löpande band, intervjuer där han häcklade polisen och förbannade rättssystemet i stort. Det är märkligt att han inte är mer känd egentligen. Kanske blir han det nu när hans biografi efter många år för första gången översatts till engelska (den släpptes förra året på Tam Tam Books i Los Angeles), efter att ha varit skandalomsusad i hemlandet ända sedan slutet på 70-talet.

Boken är berättad rakt på sak och med stor självinsikt. Den tar sin början i barndomen, vilken beskrivs som lycklig. Så långt lever Jaques ett normalt liv. Annorlunda blir det när han kommer hem efter att ha krigat i Algeriet. Det är då han väljer att bli kriminell. Just det, han väljer. Han är inte tvingad av missbruk, fattigdom eller andra externa faktorer. Han vill helt enkelt inte ha ett Svenssonliv:

I had gotten into the habit of looking around me and observing people in the street, in the Metro, in the little restaurant where I had lunch. What did I see? Sad faces, weary eyes, people worn down by badly paying jobs but forces to work in order to survive, and who could only afford the bare minimum. Human beings condemned to eternal mediocrity; all dressed the same and shared the same end-of-the month financial woes. Human beings unable to satisfy the least of their desires, condemned to dream forever in front of the store windows of luxury shops and travel agencies.

Och det fortsätter:

Stomachs on legs, regular customers of the daily special and the small glass of red wine. Human beings already familiar with their future since they hade none. Robots who were exploited and classified, respectful of the laws out of fear rather than out of moral integrity. Submissive, defeated, slaves to their alarm clocks.

Låter ju lite som Bukowski, Kerouac, et al. Med den skillnaden att Mesrine inte låser in sig med skrivmaskinen eller åker iväg on the road, utan börjar göra inbrott… varpå allt eskalerar. Men brott var inte allt. Som den fransman tillika mästerbedragare (förutom, hrm, psykopat förmodligen) har var lät Mesrine även kvinnorna ta stor plats i hans liv. Han hade flera relationer längs vägen och många av hans damer stod upp för honom i vått och torrt:

Justice is scared of women in love. Love can achieve anything. A woman in love is an army unto herself…true courage comes from women. The right mindset, it’s the women who have it. Such women are worth a hundred men together.

Lika mycket som han högaktade kvinnor, brann han av hat mot det franska fängelsesystemet som han menade rättfärdigade fysisk och psykisk tortyr. Här fick han anhängare som idéhistorikern Michel Focault, som räknas till en av 1900-talets mest inflytelserika tänkare. Mesrines fängelseskildringar var en bidragande orsak till att Focault skrev boken ”Övervakning och straff” (1975), som är ett av hans mest kända verk.

För den som är trött på gängse deckarutbud men ändå söker spänning och dramatik är det här helt rätt bok. Den innehåller fler halsbrytande äventyr, kärlekshistorier, shoot-outs, rymningar och spektakulära anekdoter än vilken snutsaga som helst. Någonsin. Och den är bättre skriven. Av någon som varit där.

I recognize the right to condemn me, but not to judge me. In truth, I condemned myself the day I put a weapon in my hand and used it. I have neither remorse nor regret. But I wish that society would consider the fate of the young delingquient who rot in jail for nothing, as their offenses don’t always justify the penalty. Prison is a shool for crime. Right now it is training the future Mesrines. These young men need hope. An outstretched hand is more productive than the chain. To lock the door of a cell won’t resolve the prolem of early delinquency. For them, there’s still time; for me, it’s too late. My sentence leaves me indiffirent. My real conviction, I will read it in each visit in my daughter’s eyes, and then…I will know regret.