Kategorier
Recensioner

Manchette: French madass


Manchettes andra titel från 1972 är en skönt störd odyssé där en lönnmördare  jagar ett barn vars barnflicka just släppts ut från psyket. Av en förvirrad, misslyckad arkitekt.

Ja, det är inte alltid lönt att förklara Manchette med hjälp av handling och intrig. Hans texter är så mycket mer än så. Jag försöker inte ens. Jag låter James Ellroy göra det:

Jean-Patrick Manchette: raconteur, bon vivant, leftist militant, agent provocateur, swinger, French crime kingpin, gadfly foe of the Fifth Republic. Man-oh-man Manchette was a decades-long hurricane through the Parisian cultural scene. We must revere him now and rediscover him this very instant.

Ja, ungefär så.

I The Mad and The Bad möter vi den typiske Manchette: snabb, brutal, galet poetisk och med en fingertoppskänsla för noirgenrens mekanismer. Ett försök till handlingsbeskrivning ändå: Michel Hartog, som är arkitekt ibland, hämtar en ung kvinna, Julie, från psyket för att hålla koll på hans nyligen föräldralöse brorson. Sedan anlitar han en lönnmördare, Thompson, för att ha ihjäl dem. Därefter, för att citera baksidestexten:

Julie and Peter escape. Thompson pursues. Bullets fly. Bodies accumulate. The craziness is just getting started.

Men det är förstås inte bara galenskap. Manchette hade djupt politiska undertoner i allt han skrev, och kallade noirgenren ”the great moral literature of our time.” Och Sarah Weinman (som agerat redaktör för antologin Troubled Daughers, Twisted Wives), har en träffande beskrivning: ”This early masterpiece of Jean-Patrick Manchette shows him in the most glorious, coldest fury, wrapping a scathing critique of the excesses of greed and capitalism in the bloody bow of the chase thriller.”

Det är nästan synd att gå igenom handlingen för noga, för den spelar ingen större roll ändå. Rösten finns i de snabba klippen, undertexten, nyanserna. Och inte sällan i dialogerna och detaljerna. Som låter texten kombinera genretypiska grepp med en egenartad humor och kylig distans:

”I’m going to kill you, you bitch!”, declared Thompson, and then a string of obscenities in English poured from his mouth.

Eller:

The killer forged ahead through the branches. Pine needles lashed at him, scratching his face. His vicious pink spittle was left dangling behind him in repellent long strands. The mucus shimmered as the sun rose higher.

Eller, när Thompson blir hungrig och frustrerad och ber Hartogs chaufför köpa en levande höna, som han sedan levererar till lönnmördaren varpå:

Thompson took the fowl and shut himself up in the bathroom. Hartog made no attempt to monitor him. The killer had told him about his problems. Hartog had no wish to see this.

Ellroy har rätt.

Vi måste dyrka Manchette.

The Mad and the Bad är bad ass, mad ass, crazy ass.

Fidget Cube
Fidget Cube Product Price
Fidget Cube Shop Spinner
Fidget Cube Shop
Fidget Cube Shop Color-Edition
Kategorier
Nyheter

Patricia Highsmith: Främlingar på ett tåg

images highsmith_framlingar_pa_ett_tag_omslag_inb_0

 

 

 

 

 

 

 

Nu ger Modernista ut Patricia Highsmiths klassiska Strangers on A Train i nyöversättning. Bloggen har läst vad som ofta kallas en av tidernas bästa debutromaner.

”I have a feeling sometimes that something’s sort of cracking in me.”

“One situation – maybe one alone – could drive me to murder: family life, togetherness.”

”Everything human is alien to me.”

Ja, visst är det något lockande med psykopater i litteraturen. Och ovannämnda citat har onekligen rätt hög psykopathalt. Intressant nog kommer de inte från någon påhittad Patricia Highsmith-psykopat, typ Bruno Anthony eller Tom Ripley, utan från Highsmith själv. Vilket visar hur långt ifrån hon ligger från gängse svensk deckarutgivning. Nordic Noir blir plötsligt inte särskilt noir, om man säger så. Det blir som så mycket annat nordiskt: stramt, distanserat, symmetriskt och behärskat.

Så var den genren sågad.

Åter till Highsmith.

Fröken Highsmith är nog välbekant för de flesta som läst deckare eller noir ett tag, om inte annat till namnet. Hon slog igenom med dunder och brak med Strangers on A Train år 1950 och samarbetade snart med storheter som Alfred Hitchcock och Raymond Chandler (som också hade ett rätt osmidigt sätt och en gång kallade Hitchock för ”you fat bastard”). Bland Highsmiths fans fanns hur som helst giganten Graham Greene, som skrev att ”she has created a world of her own – a world claustrophobic and irrational which we enter each time with a sense of personal danger.”  Med andra ord, det hänger inte på action. Inte på cliffhangers. Det är eftertänksamt och lugnt och nyanserat. Gestaltande och subtilt. Och krypande obehagligt. Faktiskt lite jobbigt att läsa.

Nu har Modernista startat sin utgivning av ett antal Highsmith-titlar och inleder med en nyöversättning av Strangers… nu kallad Främlingar på ett tåg (efter att tidigare hetat Främlingar på tåg). Jag har läst både originalet och översättningen nu och översättningen funkar förstås. Att översätta Highsmith behöver inte vara direkt svårt. Språket är avskalat och klart. Och därför så effektivt.

Främlingar är klassisk noir. Vilket innebär mörker i form av paranoia, mental instabilitet, osäkerhet och outtalade hot. Handlingen är brutalt enkel och mest en förevändning för de nyanserade karaktärsteckningar som bär romanen. Handlingen i korthet: Medelklasskillen Guy Haines möter psykopaten Bruno Anthony på ett tåg. Bruno föreslår att de hjälper varandra att mörda sina respektive hatobjekt: Brunos pappa och Haines fru. Haines skrattar åt hela idén, varpå Bruno går rakt på sak och mördar Haines fru. Bruno börjar sedan pressa Haines att mörda hans pappa. Här kunde det förstås blivit en rafflande thriller av alltihop, och så beskrivs boken ofta. Men så enkelt är det inte. Istället för att smyga i buskarna och smida planer mot varandra utvecklar Bruno och Haines en osund beroenderelation. Och den är djävulskt realistisk. Till stor del är det här romanen får sin klangbotten. Det är med rätta som Highsmith oftare betraktats som romanförfattare än ren thrillerförfattare. Både språk, insikter och tematik visar en brådmogen litterär talang (hon var bara 30 år när boken släpptes, vilket är hisnande).

Hur det går mellan Guy och Bruno får du läsa själv. Jag å min sida undrar om något svenskt förlag hade givit ut den här boken som debutantverk idag. Inga snabblästa scener, ingen filmisk känsla, inga exklusiva miljöer, inget sex och inget våld. Varken Stureplan eller Gotland eller Österlen. Och inga småbarnsföräldrar. Inga barn heller. Inga intriger på kontoret. Och inga alkoholiserade poliser.

Bara äkta noir: lågmäld, orolig, otäck.

 

Kategorier
Nyheter

Intervjun: Joakim Zanders ”Orten”

På torsdag den 10/9 släpps Joakim Zanders Orten, uppföljaren till succédebuten Simmaren från 2013. Bloggen tar ett författarsnack med Joakim Zander om jihadism, livet som heltidsförfattare och framtida projekt.

Simmaren handlade i grund och botten om skuld och gottgörelse, om vikten och tyngden av det förflutna. Och om att det till sist inte går att fly från den man är. Vad skulle du säga att Orten handlar om?

Till stor del berör även Orten den tematiken, även om jag tagit mig an dem på ett helt annat sätt den här gången. Simmaren hade ett klassiskt ”storpolitiskt” anslag och en jakt genom Europa som central linje. Den här gången har jag flyttat handlingen ut ur mötesrum och spionmiljöer och ned på gatan.

Hur ser handlingen ut mer i detalj?

Det finns en bakomliggande konspiration, men grundstoryn kretsar kring ett syskonpar som växer upp i den fiktiva stockholmsförorten Bergort. Storasystern Yasmine har alltid beskyddat sin strulige lillebror Fadi, men när hon av olika anledningar lämnar honom och Bergort dras han in i en destruktiv miljö av radikalisering och jihadism, vilket resulterar i att han försvinner i Syrien. När mystiska tecken dyker upp sprayade på väggarna i Bergort återvänder Yasmine för att ta reda på vad som hände hennes lillebror. Klara Walldéen, som var en central gestalt i Simmaren, jobbar nu i London och lider av sviterna från det hon var med om i förra boken. När även hon återvänder till Stockholm vävs hennes, Yasmines och Fadis berättelser samman. Det är en på alla vis aktuell berättelse och jag hoppas att den är spännande, såväl som att den ger någon form av insikt i problematiken som kan leda fram till utanförskap och radikalisering.

Simmaren blev en bästsäljare och såldes till 30 länder. Känner du någon press att Orten ska nå samma framgångar?

Orten är redan såld till 30 länder, precis som Simmaren, så där känner jag ingen press alls. Däremot hoppas jag såklart att den ska bli lika uppskattad. Det vet man ju aldrig. Ärligt talat har jag inte tänkt särskilt mycket på det där. Börjar man göra det kan det nog leda till att man antingen går i baklås helt eller försöker skriva en bok för ”marknaden” snarare än den berättelse man egentligen vill fokusera på.

Orten är en fristående fortsättning på Simmaren med delvis samma persongalleri. Hur skiljer sig böckerna åt?

Även om Orten delvis delar persongalleri med Simmaren så är deras universum vitt skilda. Som sagt var tanken den här gången att flytta ut handlingen på gatan och närma sig tematiken och konspirationen ”underifrån” så att säga. Handlingen är också betydligt mer komplex och förhoppningsvis mer av ett mysterium än vad den var i Simmaren.  Det var också lättare att få till berättelsen den här gången. Övning ger ju som bekant färdighet.

Vad var startpunkten för skrivandet av boken? Var det en konkret händelse eller ville du utforska ett tema?

Både Simmaren och Orten började med tematiken. Med Simmaren visste jag att jag ville skriva om västmakternas förhållande till Mellanöstern över tid, Bryssel och om relationen mellan en far och en dotter. Med Orten var jag först intresserad av svenska invandrartäta förorter och rollen de spelar i samhället idag. Hur de uppfattas om hotfulla av vissa delar av medelklassen men samtidigt ofta är ledande vad gäller ungdomskultur och annat.

Vilken problematik ser du i relationen mellan medelklass och förorter, mer specifikt?

Det är som om samhället försöker hålla förorterna ifrån sig, samtidigt som det suger ut det det vill ha ur dem. Den där dualismen är intressant och komplicerad. Frågan om radikalisering och jihadism växte ur det intresset. För mig är jihadism det kanske yttersta exemplet på utanförskap. Att man upplever sig så långt från en fungerande samhällsmodell att man känner att en obeskrivligt brutal, medeltida teokrati är mer lockande än det som erbjuds här.

Gjorde du någon research under skrivandet? 

Jag gjorde massvis med research och samarbetade med professor Leif Stenberg på Centre for Middle Eastern Studies i Lund för att förstå mekansimerna. Och jag visste hela tiden att berättelsen skulle handla om två syskon. Jag har själv två barn och jag ser hur deras relation växer och stärks dagligen, och framförallt kanske hur beskyddande min dotter är gentemot sin lillebror. Det fanns inget annat sätt än att låta en sådan relation styra berättelsen.

Och lite om skrivprocessen. För vissa går uppföljaren mycket snabbare, för andra är motståndet större. Hur var det för dig?

Det gick mycket snabbare. Nu skriver jag på heltid, vilket naturligtvis är en enorm skillnad mot att skriva på nätterna och så. Dessutom hade jag ett helt annat självförtroende med skrivandet nu och vågade lita på berättelsen på ett annat sätt.

Hur tycker du det var att gå från yrkesperson till att skriva på heltid? 

Oerhört befriande! Att skriva och läsa har varit min hobby sedan jag lärde mig läsa och min dröm har alltid varit att få skriva. Att nu få göra det på heltid är en sådan ynnest att jag ännu inte kan tro det är sant. Även om det ofta är frustrerande också… Men vad är inte det?

Filmrättigheterna till Simmaren köptes av två amerikanska och ett tyskt filmbolag. Vad är senaste nytt på fronten där?

De har just anlitat en manusförfattare som jobbar på att adaptera berättelsen. Det är nog allt jag kan säga om det just nu.

Hur ser det ut med framtida projekt? Har du planer på att skriva i andra genrer?

Jag är i det tidiga planeringsstadiet för nästa bok nu. Tanken är nog att Klara Walldéen ska vara med men att fokus i nästa bok skiftar till en sidokaraktärerna i Simmaren och Orten. Jag har ganska mycket lösa idéer till olika slags böcker. Det kan nog definitivt bli något annat i framtiden. Men först åtminstone en till i den här genren.

Orten släpps på Wahlström & Widstrand.

 

 

 

 

Kategorier
Recensioner

Jakob Arjouni: tysk effektivitet

 

Jakob Arjouni (1964-2013) gjorde vad många skrivande tonåringar drömmer om: en tidig litterär debut. Arjounis första titel släpptes när han var bara 20 år och följdes upp av ytterligare fyra titlar om samma huvudperson, privatdetektiven Kemal Kayankaya (tillika ett gäng titlar om helt andra saker). Gemensamt för Arjounis noirverk är att de handlar om sociala frågeställningar. Den kanske rödaste tråden är det faktum att huvudpersonen/berättaren är född turk och invandrad i Tyskland, något han får ta rätt mycket skit för.

I debutboken ”Happy Birthday, Turk!” handlar det också mycket om korrumperade poliser och förljugna familjer. Klassisk noirmark alltså. Och även om titeln är den sämsta tänkbara på en noirdeckare (total avsaknad av allt som gör en titel bra, vilket kanske var lite diffust skrivet), så lär väl väldigt få 20-åringar kunna skriva en så genomtänkt och kvalitativ deckare. Handlingen är inte superviktig, så för att vara snabb: en familjefar hittas mördad nära en bordell och privatdetektiven blir anlitad av hustrun för att avslöja mördaren, eftersom hon tycker att polisen är för slö – något hon menar beror på att mannen i fråga är invandrare. Redan från början kopplar alltså Arjouni greppet om orättvisorna i samhället, här i bemärkelsen att vi knappast är lika inför lagen. Även detta är ett klassiskt noirgrepp…. jag har använt samma upplägg själv, nästan på pricken, i ”Dog City Blues”.

Handlingen rullar på fort och effektivt. Boken klockar in på 185 sidor, så det är ju inga digra bihandlingar och miljöbeskrivningar precis. Vilket inte behövs heller. Det tickar bra bra ändå. Kanske kan jag tycka att huvudpersonen är lite för osynlig och saknar personlighet, vilket kanske har med författarens brist på ålder att göra. Många noirförfattare debuterar vid runt 40-50 års ålder (Chandler, Ellroy, Vaachs, Bruen m fl) och har förstås ett helt annat register rent erfarenhetsmässigt, både av egna upplevelser och litterärt. Jag håller inte med om att Arjouni/Kemal är ”Fantastisk” (Guardian), ”Värdig arvtagare till Marlowe och Spade” (Stern), ”den ultimata outsidern bland hårdkokta privatdetektiver (New York Times) eller att ”Arjouni är bra på i stort sett allt” (Süddeutsche Zeitung). Det är ju ingen utom Chandler, och inte ens han kunde ju skriva en sammanhängande deckare (”With me, plot is an organic thing… it often overgrows.”)

Det snygga med boken är Arjounis förmåga att hålla berättelsen kort och effektiv, samt att konstruera en story som faller tillbaka på det faktum att många brott och sociala problem härstammar från familjesituationer och dito relationer. Och det är inte många i 20-årsåldern som kan hantera en sån frågeställning snyggt. Det kan Arjouni.

Kort sagt, kanske mer imponerande än inspirerande.

Kategorier
Nyheter

Nya framträdanden bokade!

Det har just blivit klart att jag är med på Hamrelius Deckarkväll den 27/6 (obs, prel) tillsammans med ett par andra deckarförfattare. Idag blev jag också bokad till Kristianstads bokfestival den 4/9.

Mer info kommer!

Kategorier
Nyheter

Ännu en fin recension för ”Dog City Blues”

Författaren Jonas Bergh har recenserat Dog City Blues. Så här skriver han på sin blogg:

”På de allra flesta sätt gillar jag Jacob Härnqvists deckarroman Dog City Blues. Det är noir så att det stänker svartvitt om det, snabba puckar, driv, spänning. Och en snabb historia med lagom många vändningar. Hårdkokt så att det räcker (och möjligen blir över) när Leo (den fd snuten och numera ägaren till en boxningsklubb) halkar in i en stenhård historia med kriminalitet, våld och våld (och en avtrubbad men godhjärtad medhjälpare, var kommer de ifrån, alla dessa deckarnas osårbara övermänniskor?). Bra miljöbeskrivningar av Malmö och dess undre värld, av desperation och hopplöshet (och även en del kärlek). En bok som känns.
Jag gillar alltså det mesta och jag ligger i mitt badkar och åker mitt tåg och läser vidare och längtar efter att bada mer och åka mer tåg.
En bra bok, alltså, Dog City Blues. Klart läsvärd och klart i framkant i sin genre.”

Tack till Jonas!