Kategorier
Recensioner

Mästerlige Jean-Patrick Manchette: The Gunman

Fenomenet nordic noir är intressant på flera sätt. Inte minst det faktum att nästan ingen som skriver nordic noir verkligen skriver noir. Samtidigt finns det en uppsjö noir-författare utomlands som är helt förbisedda här. Jag har tidigare skrivit om både Jakob Arjouni och Ken Bruen, varav ingen är översatta till svenska. Andra stora namn utomlands är ju Andrew Vaachs och James Crumley (finns några enstaka titlar av vardera på vårt språk), samt brittiska Derek Raymond (en ensam titel finns översatt av Modernista) samt internationellt stora namn som Massimo Carlotto och Jean-Patrick Manchette. Och förstås massor fler.

Just Manchette är säkert obekant för nästan samtliga deckarläsare i landet. Här vill folk nämligen läsa deckare i hängmattan och på stranden, och det här är så långt ifrån semesterläsning man kan komma. Machette föddes i Frankrike 1942 och hann skriva ett tiotal noirverk innan han dog 1995. Med sin kompromisslösa stil revolutionerade han den franska brottsromanen, och längs vägen gav han den ett samhälleligt perspektiv den tidigare aldrig haft, präglat av Manchettes tydliga vänstersympatier. Och liksom många andra framstående noirförfattare (utomlands) tar han det här på fullt allvar. Ken Bruen kallar noir ”the literature of the street” medan Manchettes formulering är ”the great moral literature of our time”. Ungefär som Hammett en gång sa ”One day, someone’s gonna make literature out of this”, vilket Chandler gjorde kort därpå. Hammett är för övrigt en av Manchettes stora förebilder.

The Gunman var Manchettes sista noir, skriven mellan 1979 och 1981. Hårt arbete torde ligga bakom eftersom denna tidsperiod resulterade i endast 153 boksidor. Lite förvirrande faktiskt. Eller rättare sagt bedrägligt. Intrycket går från att Manchette har total koll i början till att han förlorar sig själv i kaos, och när jag var 20 sidor från slutet inte visste vad jag skulle tro. Var det här ett överskattat hafsverk? Hade jag missat någonting? Kallsvettig kollade jag vad andra tyckte (okej, inte kallsvettig). Hälften av recensionerna på nätet klassade boken som ett mästerverk medan resten hatade den. Den största invändningen var den ultrasnabba och smått otroliga händelseutvecklingen. Och visst, jag var smått desperat själv efter att ha läst 80% av boken. Härdsmälta på härdsmälta. Shoot-outs, jakter, flykt.

Men i slutet föll det på plats ändå och jag sällade mig gladeligen till de som hyllar boken. Samtidigt förstår jag om alltihop går dom flesta totalt spårlöst förbi, ungefär som Monthy Python lämnar vissa människor helt oberörda, vilket aldrig upphör att uppröra mig.

Boken handlar, utan att ge någon spoiler, om yrkesmördaren Martin Terrier som lämnar sin uppdragsgivare för att leta upp en kvinna han lämnade tio år tidigare och lovade att komma tillbaka till. Yes, very French. Hon är inte direkt sugen på att bli hämtad, also very French, och uppdragsgivaren blir hämndlysten, och saker rasar ihop, och Terrier försöker hantera det snabbt tilltagande kaoset, still very French, och allt slutar så perfekt. Ljuv musik uppstår mellan vansinne och passion, kan man säga. Ja. Jag älskar Manchette. Men så läser jag heller aldrig svenska deckare, jag läser aldrig deckare i hängmattan, och jag läser dom aldrig för spänningen.

Till sist, ett litet utdrag. Här blir Terrier skjuten i skallen efter att sedan länge ha tappat talförmågan (efter ungefär halva boken) och alltså tagit sig fram genom att nicka och gestikulera, vilket gått omgivningen rätt hårt på nerverna. Bara en sån sak är ju helt underbar. Ok, så nu blir han alltså skjuten i skallen:

Terrier opened his mouth wide, half raised his arms in the air, and slid to the bottom of his seat.

”The situation has just changed,” observed Cox.

”Not so much, not so much,” Terrier declared in a thick and obstinate voice as he got back up, with blood flowing from the hole in his head. It was only then that Anne began to scream.

Såg du ordvalet?

Obstinate.

Nordic noir? You gotta lot to learn.