Manchettes andra titel från 1972 är en skönt störd odyssé där en lönnmördare jagar ett barn vars barnflicka just släppts ut från psyket. Av en förvirrad, misslyckad arkitekt.
Ja, det är inte alltid lönt att förklara Manchette med hjälp av handling och intrig. Hans texter är så mycket mer än så. Jag försöker inte ens. Jag låter James Ellroy göra det:
Jean-Patrick Manchette: raconteur, bon vivant, leftist militant, agent provocateur, swinger, French crime kingpin, gadfly foe of the Fifth Republic. Man-oh-man Manchette was a decades-long hurricane through the Parisian cultural scene. We must revere him now and rediscover him this very instant.
Ja, ungefär så.
I The Mad and The Bad möter vi den typiske Manchette: snabb, brutal, galet poetisk och med en fingertoppskänsla för noirgenrens mekanismer. Ett försök till handlingsbeskrivning ändå: Michel Hartog, som är arkitekt ibland, hämtar en ung kvinna, Julie, från psyket för att hålla koll på hans nyligen föräldralöse brorson. Sedan anlitar han en lönnmördare, Thompson, för att ha ihjäl dem. Därefter, för att citera baksidestexten:
Julie and Peter escape. Thompson pursues. Bullets fly. Bodies accumulate. The craziness is just getting started.
Men det är förstås inte bara galenskap. Manchette hade djupt politiska undertoner i allt han skrev, och kallade noirgenren ”the great moral literature of our time.” Och Sarah Weinman (som agerat redaktör för antologin Troubled Daughers, Twisted Wives), har en träffande beskrivning: ”This early masterpiece of Jean-Patrick Manchette shows him in the most glorious, coldest fury, wrapping a scathing critique of the excesses of greed and capitalism in the bloody bow of the chase thriller.”
Det är nästan synd att gå igenom handlingen för noga, för den spelar ingen större roll ändå. Rösten finns i de snabba klippen, undertexten, nyanserna. Och inte sällan i dialogerna och detaljerna. Som låter texten kombinera genretypiska grepp med en egenartad humor och kylig distans:
”I’m going to kill you, you bitch!”, declared Thompson, and then a string of obscenities in English poured from his mouth.
Eller:
The killer forged ahead through the branches. Pine needles lashed at him, scratching his face. His vicious pink spittle was left dangling behind him in repellent long strands. The mucus shimmered as the sun rose higher.
Eller, när Thompson blir hungrig och frustrerad och ber Hartogs chaufför köpa en levande höna, som han sedan levererar till lönnmördaren varpå:
Thompson took the fowl and shut himself up in the bathroom. Hartog made no attempt to monitor him. The killer had told him about his problems. Hartog had no wish to see this.
Ellroy har rätt.
Vi måste dyrka Manchette.
The Mad and the Bad är bad ass, mad ass, crazy ass.
