Jakob Arjouni (1964-2013) gjorde vad många skrivande tonåringar drömmer om: en tidig litterär debut. Arjounis första titel släpptes när han var bara 20 år och följdes upp av ytterligare fyra titlar om samma huvudperson, privatdetektiven Kemal Kayankaya (tillika ett gäng titlar om helt andra saker). Gemensamt för Arjounis noirverk är att de handlar om sociala frågeställningar. Den kanske rödaste tråden är det faktum att huvudpersonen/berättaren är född turk och invandrad i Tyskland, något han får ta rätt mycket skit för.
I debutboken ”Happy Birthday, Turk!” handlar det också mycket om korrumperade poliser och förljugna familjer. Klassisk noirmark alltså. Och även om titeln är den sämsta tänkbara på en noirdeckare (total avsaknad av allt som gör en titel bra, vilket kanske var lite diffust skrivet), så lär väl väldigt få 20-åringar kunna skriva en så genomtänkt och kvalitativ deckare. Handlingen är inte superviktig, så för att vara snabb: en familjefar hittas mördad nära en bordell och privatdetektiven blir anlitad av hustrun för att avslöja mördaren, eftersom hon tycker att polisen är för slö – något hon menar beror på att mannen i fråga är invandrare. Redan från början kopplar alltså Arjouni greppet om orättvisorna i samhället, här i bemärkelsen att vi knappast är lika inför lagen. Även detta är ett klassiskt noirgrepp…. jag har använt samma upplägg själv, nästan på pricken, i ”Dog City Blues”.
Handlingen rullar på fort och effektivt. Boken klockar in på 185 sidor, så det är ju inga digra bihandlingar och miljöbeskrivningar precis. Vilket inte behövs heller. Det tickar bra bra ändå. Kanske kan jag tycka att huvudpersonen är lite för osynlig och saknar personlighet, vilket kanske har med författarens brist på ålder att göra. Många noirförfattare debuterar vid runt 40-50 års ålder (Chandler, Ellroy, Vaachs, Bruen m fl) och har förstås ett helt annat register rent erfarenhetsmässigt, både av egna upplevelser och litterärt. Jag håller inte med om att Arjouni/Kemal är ”Fantastisk” (Guardian), ”Värdig arvtagare till Marlowe och Spade” (Stern), ”den ultimata outsidern bland hårdkokta privatdetektiver (New York Times) eller att ”Arjouni är bra på i stort sett allt” (Süddeutsche Zeitung). Det är ju ingen utom Chandler, och inte ens han kunde ju skriva en sammanhängande deckare (”With me, plot is an organic thing… it often overgrows.”)
Det snygga med boken är Arjounis förmåga att hålla berättelsen kort och effektiv, samt att konstruera en story som faller tillbaka på det faktum att många brott och sociala problem härstammar från familjesituationer och dito relationer. Och det är inte många i 20-årsåldern som kan hantera en sån frågeställning snyggt. Det kan Arjouni.
Kort sagt, kanske mer imponerande än inspirerande.