Kategori: Nyheter

Rån, fängelse, tablettmissbruk och minnesförluster på flera månader. Idag har Sam lämnat det kriminella livet bakom sig. Och bett sina våldsoffer om förlåtelse.

     – Jag har en sån otrolig ångest över vad jag gjort, säger han idag.

När jag träffar Sam Ho och Jimmie Olofsson på en thairestaurang i Malmö se de ut att vara bästa vänner. De pratar och skojar och minns gamla episoder med värme. Det är svårt att tro att de en gång varit bittra fiender. Att Jimmie drack, drogade och stal för att försörja sig. Och att Sam var en skräckinjagande indrivare som jobbade åt diverse kriminella element i stan. Exakt vilka vill han än idag inte gå in på.

– Det är ingen bra idé. Det räcker att säga att folk blev rädda när jag kom. De visste att personerna jag hade bakom mig inte skojade, säger han och ser allt annat än hotfull ut. Snarare som om han lider. Vilket han också gör.

– Det är hemskt. Jag får verkligen ångest när jag tänker på vad jag ställt till med. Hur illa jag gjort en del personer.

Vilket leder oss in på Sams och Jimmies gemensamma berättelse om vänskap och försoning. Det var nämligen på just den här restaurangen som Sam bad Jimmie om förlåtelse för att han hotat och skrämt honom något år tidigare.

Men allt började långt mycket tidigare för Sam.

Redan på högstadiet. Med droger, inbrott och rån.

Tog åttio tabletter om dagen

Ingenting tydde på att Sam skulle bli kriminell. Uppväxten var lugn. Familjen stabil.

– Vi kom till Borås från Vietnam när jag var två år. Jag gick i en bra skola i och var skötsam. När jag gick i tredje klass flyttade vi till Malmö. I högstadiet hamnade jag i en stökig skola där jag började röka hasch och umgås med fel personer. Det ledde till inbrott och småstölder. Och i nian började jag med amfetamin.

Kriminaliteten berodde inte på att Sam mådde dåligt.

– Det var inte skoltrötthet eller så. Jag råkade bara hitta personer jag tyckte verkade spännande. Drogerna bekymrade mig inte heller. Jag och mina kompisar var helt säkra på att vi aldrig skulle fastna i amfetaminet. Jag var naiv och visste ingenting om hur det funkade.

Saker och ting eskalerade. Sam fastnade allt djupare i missbruket. Och fick ett allt större behov av pengar. Snart kom det första rånet.

– Jag begick mitt första personrån när jag var sexton år. Jag och två kompisar gick fram till en man och tvingade helt enkelt av honom pengarna. Sen åt vi på Burger King. Personen vi rånade pekade ut oss för två poliser som häktade mig. Men inget mer hände den gången.

Missbruket och kriminaliteten accelererade tills Sam fyllde 25. Gång på gång åkte han fast för småbrott och drogförsäljning. Han gick på Rohypnol, Sobril och Tramadol.

– Jag kunde ta åttio tabletter om dagen. En ovan person dör direkt av en så stort mängd. Men jag byggde upp en enorm tolerans. Jag hade tur att inte levern tog stryk.

Två månaders minnesförlust

Med tiden lärde Sam känna fler och fler etablerade personer i Malmös under värld. Han är medveten om att han begick mängder med brott mellan tjugo och tjugosex års ålder. Men den perioden är svår att redogöra för i detalj. Han minns helt enkelt inte.

– Jag fick minnesförlust av alla tabletter. Ibland vaknade jag och visste inte vad jag gjort de senaste två månaderna. Några enstaka gånger insåg jag vad jag höll på med. Då försökte jag sköta mig men tog återfall hela tiden.

Problemen eskalerade ännu mer när Sam slutligen åkte in på en längre fängelsevistelse.

– Jag begick ett grovt rån och fick tre och ett halvt års fängelse. I häktet fick jag kontakt med riktigt tunga kriminella. De erbjöd mig jobb hos dem. Så under fängelsevistelsen tillhörde jag ett gäng. Meningen var att jag skulle jobba för dem när jag blev frisläppt.

När han släpptes ut från anstalten hamnade Sam på avgiftningshemmet Avenboken för att ta itu med sitt missbruk. Där han träffade en annan tungt kriminell person som erbjöd en ännu mer intressant karriär.

– Så jag bestämde mig för att jobba för honom istället. Som indrivare.

Och det var på Avenboken han mötte Jimmie för första gången.

På rymmen från polisen

Jimmie minns tydligt när han träffade Sam.

– Vi fick bra kontakt och gillade varandra direkt. När jag skrevs ut från behandlingshemmet började jag jobba som plattsättare och skötte mig bra. Jag fortsatte att träffa Sam då och då. Vi pratade bara. Jag höll mig borta från det kriminella livet.

Sam hade en mer komplicerad tillvaro.

– Man får ju inte använda droger på ett behandlingshem. Det gjorde jag ändå, så de skickade mig tillbaka till anstalten. Eftersom de körde mig med taxi var det ju bara att kliva ur bilen och rymma när jag kom fram. Så det gjorde jag. Jag var på flykt i en hel månad. Jag satt och åt på en restaurang med en kompis när två civilspanare kom och tog mig.

Den här gången satt Sam inne till mitten av 2010.

– Sen kom jag ut igen och fortsatte min kriminella karriär. Jag levde helt och hållet på det. Sålde narkotika och begick stölder. Men mest drev jag in pengar.

Vilket Jimmie hörde talas om.

– Så jag anlitade Sam för att dra in en skuld till mig. Men jobbet blev inte av. Det innebar ju att Sams uppdragsgivare gick miste om pengarna dom skulle tjänat på det. Och att de skickade Sam på mig för att kräva mig på pengarna de missat.

Jimmie blev förstås livrädd.

– Vi bestämde en tid och en plats för att fixa betalningen. Jag sa att jag skulle fixa pengarna men jag dök inte upp. Istället bytte jag telefonnummer och gick under jorden så gott jag kunde.

Hjälper andra ungdomar

Medan Jimmie höll sig undan började Sam nå vägs ände som kriminell.

– Jag mådde illa av att driva in pengar och misshandla folk. Efteråt hade jag alltid en otrolig ångest. Och när jag slutligen hamnade i fängelse än en gång insåg jag att jag måste ändra på mitt liv. Jag var så långt nere i skiten att alla hade förlorat hoppet om mig. Ingen trodde att jag hade en chans att komma tillbaka.

Men Sam hade bestämt sig.

– För att bryta det kriminella mönstret måste alla pusselbitar klaffa. Jag hade tur som snabbt hittade någonstans att bo. Sedan fixade jag städjobb på IKEA. Jag minns fortfarande när jag fick min första lön. Det var så otroligt skönt att tjäna pengar hederligt istället för att genom att sälja droger. Jag skulle lätt kunna tjäna en månadslön på några timmar genom knarkhandel, men det var bara inte värt det.

Nästa steg var att börja be sina våldsoffer om förlåtelse.

– Jag kontaktade Brottsofferjouren och bad om en lista med namn och adresser till de jag hotat och slagit. Jag skrev brev till dem och bad om förlåtelse. Jag fick tag i sju personer. Fem av dem kontaktade mig och förlät mig.

Och plötsligt en dag fick han syn på Jimmie, där på thairestaurangen.

– Då såg jag min chans att be om förlåtelse inför honom också. Så jag satte mig mitt emot honom och sade att jag ångrade mig djupt.

Jimmie blev nästan chockad.

– Jag blev jätteförvånad över att han kom fram. Men jag såg att han förändrats, så jag förlät honom. Jag fattade ju att det var svårt för honom. Men det var inte lätt för mig att förlåta heller. Jag hade verkligen hatat honom fram tills dess.

Men idag är allt annorlunda. Både Sam och Jimmie är fria från det kriminella livet och de umgås privat. Jimmie fortsätter att jobba i byggbranschen och Sam är upptagen med att hjälpa andra ungdomar ur kriminaliteten. Något han gör han via sin egen verksamhet Projekt X.

– Jag samarbetar med Kriminalvården och Socialtjänsten. Bland annat ska jag starta ett boende för unga vuxna där vi driver rehabilitering och hjälper dem att bryta kriminella tankemönster. Jag rekryterar bara personer som själva har den bakgrunden. På det sättet hjälper jag människor att hjälpa andra.

Och Sam fortsätter sitt projekt att be sina våldsoffer om förlåtelse. Han tar helt enkelt chansen när den dyker upp.

– Ibland råkar jag möta någon på stan som jag gjort illa. Då passar jag på. Det är inte alla som vill förlåta och det respekterar jag. Men jag måste ju försöka. Jag har skadat människor och gör vad jag kan för att rätta till det.

(Tidigare publicerad i Aftonbladet Söndag)

Ken Bruen brukar ses som Irlands främste kriminalförfattare. Jag vet inte riktigt vilken konkurrens han har. Men det kvittar. Har man väl läst Bruen så är man fast. Kanske en snabb resumé: han är doktor i metafysik, reste runt i världen under 25 år och jobbade som lärare, hamnade i Brasilianskt fängelse… och deckardebuterade sedan med prisbelönta ”The Guards” 2001 (Shamus Award). Han har kallats ”Bukowski on speed” (glömt vem), ”brilliant, lyrical and deeply moving,” (Denver Post), ”Hard-boild, eccentric, darkly comic… (Kirkus Reviews), och ”Outstanding.” (Publisher’s Weekly).

Han är allt av ovanstående.

Och du har förstås aldrig hört talas om honom.

Nä. I dagens svenska deckarklimat är det svårt att placera äkta noir. Det finns en uppsjö författare som kallas noir fram och tillbaks, men bortsett från Ellroy är det svårt att hitta en enda författare som är känd i det här landet och som verkligen är noir: svek, mord, passion, vansinne. Så, hm, nope, enligt mig är inte Stieg Larsson noir. Inte Nesbø heller. Larsson har kvaliteter, men skrev äventyrsromaner á la Da Vinci-koden och Harry Potter. Det är jättekul om man gillar sånt.

Men det är inte noir.

Ok, så Headstone är inte det senaste alstret från herr Bruen, men det senaste jag läst. Egentligen tänkte jag inte inte ens skriva om den, men halvvägs in blev jag bara tvungen (boken är inte lastgammal, den kom 2012). Liksom tidigare titlar utspelar den sig i Bruens hemstad Galway, en liten ort på västra Irland med cirka 30 000 invånare. Tänk Lund eller inte. Huvudperson är Jack Taylor, en före detta polis, numera privatdetektiv på marginalen. Storyn är typisk Bruen: en grupp kriminella galningar har bestämt sig för att utrota folk som inte gillar, i det här fallet utvecklingsstörda, alkisar och etniska minoriteter. Och en präst som Jack Taylor har ett hatförhållande till. Prästen… blir misshandlad och hamnar i koma och… Jack börjar nysta i det hela. Och hans relationer till omvärlden är förstås det som egentligen räknas, det som allt egentligen handlar om. Och relationen till omvärlden är minst sagt labil.

Ähm. Ja. Här är det dags att påpeka hur otroligt självsäkert Ken hanterar klichéer och sätter dem i kontrast med sin otroligt idiosynkratiska berättarröst. Det finns ingen i deckarvärlden som skriver som Ken, helt enkelt. Han är så talpråkig att det riktigt brinner om sidorna:

The smile vanished. It folded it’s tent and fucked off.

Och politiskt skönt inkorrekt:

When a legend blends with the iconic and the result is humility, fuck, you want to shout, Bono, hope you’re taking notes.

Kanske tydligt vid det här laget… att själva intrigen kvittar. Behållningen är Bruens hyperspeedade språk, Jack Taylors karaktärsteckning och den underbara skissen över den irländska mentaliteten. Eller som Bruen inleder ett av de senare kapitlen i boken: Pick battles big enough to matter, small enough to win.

Headstone är i mångt och mycket utbytbar mot Bruens tidigare Taylor-titlar (han har andra serier också, om kommissarie Brant i London och ett gäng stand-alones). Den är långsökt och karikatyrartad. Han växlar mellan tredje person och första person, vilket saktar ner och mattar av karaktärsteckningen av Jack Taylor. Den är som en rusig dröm, där orden och bilderna forsar fram, sköljer över dig, och där åtminstone jag själv aldrig egentligen tycker nånting är spännande. Däremot otroligt roligt. Jag skrattar ofta högt åt formuleringar, nyanser och naturligtvis injokes som när Taylor ringer upp en person och presenterar sig som David Goodis. Det hela påminner mycket om Bukowski, men kanske mer om Kinky Friedman och Hunter Thompson. Eller för den delen, Motörhead och Frank  Zappa. Eller Tom Waits.

Det finns ingen svensk deckarförfattare ens på ljusårs avstånd.

Jesus wept, som Bruen skulle sagt.

Den 27/7 var det deckarkväll på Hamrelius Bokhandel i Malmö. Jag framträdde tillsammans med Set Mattsson och Joakim Zander. Sett har skrivit ett flertal Malmödeckare med historisk anknytning, medan Joakim förra året släppte ”Simmaren”, som såldes till 24 länder. I höst följer han upp med ”Orten” (båda på Wahlström och Widstrand). Den här kvällen blev det frågestund, deckarquiz och trevliga samtal med publiken och författarkollegerna emellan. Hamrelius har fler evenemang på gång, så spana in deras Facebooksida.

Här följer några najsiga (?) bilder från deckarkvällen. Foto: Hamrelius bokhandel.

Så här skriver Daniel Gunnarsson:

”Jacob driver på berättelsen och mörkret är påtagligt. Dessa 216 sidor bjuder på en resa in i en undre värld där makt och våld bestämmer vem du är. Det är fiktion, jag vet det, men samtidigt känns det verkligt och påtagligt på ett skrämmande sätt. Dog City Blues är en bok som hänger sig kvar.”

Hela recensionen finns här.
Tack från Dog City!

I lördags hade jag det enda kvällsprogrammet under Litteraturrundan i Skåne. Det gick av stapeln (varför heter det så egentligen? Vilken stapel?) på Skolgatans Ölkafé. Det blev som namnet antyder en hel del öl. Men också två quizzar: en om noir och en om Bukowski. Det pratades om noir, Burroughs, Bukowski, Chandler, och en hel massa annat. Litteraturrundan känns som ett bra arrangemang. Hoppas det fortsätter nästa år. Och att det dyker upp lika inbitna litteraturfans som Louise, som hade den här tatueringen: ”What would Bukowski do?”