Ken Bruen brukar ses som Irlands främste kriminalförfattare. Jag vet inte riktigt vilken konkurrens han har. Men det kvittar. Har man väl läst Bruen så är man fast. Kanske en snabb resumé: han är doktor i metafysik, reste runt i världen under 25 år och jobbade som lärare, hamnade i Brasilianskt fängelse… och deckardebuterade sedan med prisbelönta ”The Guards” 2001 (Shamus Award). Han har kallats ”Bukowski on speed” (glömt vem), ”brilliant, lyrical and deeply moving,” (Denver Post), ”Hard-boild, eccentric, darkly comic… (Kirkus Reviews), och ”Outstanding.” (Publisher’s Weekly).
Han är allt av ovanstående.
Och du har förstås aldrig hört talas om honom.
Nä. I dagens svenska deckarklimat är det svårt att placera äkta noir. Det finns en uppsjö författare som kallas noir fram och tillbaks, men bortsett från Ellroy är det svårt att hitta en enda författare som är känd i det här landet och som verkligen är noir: svek, mord, passion, vansinne. Så, hm, nope, enligt mig är inte Stieg Larsson noir. Inte Nesbø heller. Larsson har kvaliteter, men skrev äventyrsromaner á la Da Vinci-koden och Harry Potter. Det är jättekul om man gillar sånt.
Men det är inte noir.
Ok, så Headstone är inte det senaste alstret från herr Bruen, men det senaste jag läst. Egentligen tänkte jag inte inte ens skriva om den, men halvvägs in blev jag bara tvungen (boken är inte lastgammal, den kom 2012). Liksom tidigare titlar utspelar den sig i Bruens hemstad Galway, en liten ort på västra Irland med cirka 30 000 invånare. Tänk Lund eller inte. Huvudperson är Jack Taylor, en före detta polis, numera privatdetektiv på marginalen. Storyn är typisk Bruen: en grupp kriminella galningar har bestämt sig för att utrota folk som inte gillar, i det här fallet utvecklingsstörda, alkisar och etniska minoriteter. Och en präst som Jack Taylor har ett hatförhållande till. Prästen… blir misshandlad och hamnar i koma och… Jack börjar nysta i det hela. Och hans relationer till omvärlden är förstås det som egentligen räknas, det som allt egentligen handlar om. Och relationen till omvärlden är minst sagt labil.
Ähm. Ja. Här är det dags att påpeka hur otroligt självsäkert Ken hanterar klichéer och sätter dem i kontrast med sin otroligt idiosynkratiska berättarröst. Det finns ingen i deckarvärlden som skriver som Ken, helt enkelt. Han är så talpråkig att det riktigt brinner om sidorna:
The smile vanished. It folded it’s tent and fucked off.
Och politiskt skönt inkorrekt:
When a legend blends with the iconic and the result is humility, fuck, you want to shout, Bono, hope you’re taking notes.
Kanske tydligt vid det här laget… att själva intrigen kvittar. Behållningen är Bruens hyperspeedade språk, Jack Taylors karaktärsteckning och den underbara skissen över den irländska mentaliteten. Eller som Bruen inleder ett av de senare kapitlen i boken: Pick battles big enough to matter, small enough to win.
Headstone är i mångt och mycket utbytbar mot Bruens tidigare Taylor-titlar (han har andra serier också, om kommissarie Brant i London och ett gäng stand-alones). Den är långsökt och karikatyrartad. Han växlar mellan tredje person och första person, vilket saktar ner och mattar av karaktärsteckningen av Jack Taylor. Den är som en rusig dröm, där orden och bilderna forsar fram, sköljer över dig, och där åtminstone jag själv aldrig egentligen tycker nånting är spännande. Däremot otroligt roligt. Jag skrattar ofta högt åt formuleringar, nyanser och naturligtvis injokes som när Taylor ringer upp en person och presenterar sig som David Goodis. Det hela påminner mycket om Bukowski, men kanske mer om Kinky Friedman och Hunter Thompson. Eller för den delen, Motörhead och Frank Zappa. Eller Tom Waits.
Det finns ingen svensk deckarförfattare ens på ljusårs avstånd.
Jesus wept, som Bruen skulle sagt.