Nu ger Modernista ut Patricia Highsmiths klassiska Strangers on A Train i nyöversättning. Bloggen har läst vad som ofta kallas en av tidernas bästa debutromaner.
”I have a feeling sometimes that something’s sort of cracking in me.”
“One situation – maybe one alone – could drive me to murder: family life, togetherness.”
”Everything human is alien to me.”
Ja, visst är det något lockande med psykopater i litteraturen. Och ovannämnda citat har onekligen rätt hög psykopathalt. Intressant nog kommer de inte från någon påhittad Patricia Highsmith-psykopat, typ Bruno Anthony eller Tom Ripley, utan från Highsmith själv. Vilket visar hur långt ifrån hon ligger från gängse svensk deckarutgivning. Nordic Noir blir plötsligt inte särskilt noir, om man säger så. Det blir som så mycket annat nordiskt: stramt, distanserat, symmetriskt och behärskat.
Så var den genren sågad.
Åter till Highsmith.
Fröken Highsmith är nog välbekant för de flesta som läst deckare eller noir ett tag, om inte annat till namnet. Hon slog igenom med dunder och brak med Strangers on A Train år 1950 och samarbetade snart med storheter som Alfred Hitchcock och Raymond Chandler (som också hade ett rätt osmidigt sätt och en gång kallade Hitchock för ”you fat bastard”). Bland Highsmiths fans fanns hur som helst giganten Graham Greene, som skrev att ”she has created a world of her own – a world claustrophobic and irrational which we enter each time with a sense of personal danger.” Med andra ord, det hänger inte på action. Inte på cliffhangers. Det är eftertänksamt och lugnt och nyanserat. Gestaltande och subtilt. Och krypande obehagligt. Faktiskt lite jobbigt att läsa.
Nu har Modernista startat sin utgivning av ett antal Highsmith-titlar och inleder med en nyöversättning av Strangers… nu kallad Främlingar på ett tåg (efter att tidigare hetat Främlingar på tåg). Jag har läst både originalet och översättningen nu och översättningen funkar förstås. Att översätta Highsmith behöver inte vara direkt svårt. Språket är avskalat och klart. Och därför så effektivt.
Främlingar är klassisk noir. Vilket innebär mörker i form av paranoia, mental instabilitet, osäkerhet och outtalade hot. Handlingen är brutalt enkel och mest en förevändning för de nyanserade karaktärsteckningar som bär romanen. Handlingen i korthet: Medelklasskillen Guy Haines möter psykopaten Bruno Anthony på ett tåg. Bruno föreslår att de hjälper varandra att mörda sina respektive hatobjekt: Brunos pappa och Haines fru. Haines skrattar åt hela idén, varpå Bruno går rakt på sak och mördar Haines fru. Bruno börjar sedan pressa Haines att mörda hans pappa. Här kunde det förstås blivit en rafflande thriller av alltihop, och så beskrivs boken ofta. Men så enkelt är det inte. Istället för att smyga i buskarna och smida planer mot varandra utvecklar Bruno och Haines en osund beroenderelation. Och den är djävulskt realistisk. Till stor del är det här romanen får sin klangbotten. Det är med rätta som Highsmith oftare betraktats som romanförfattare än ren thrillerförfattare. Både språk, insikter och tematik visar en brådmogen litterär talang (hon var bara 30 år när boken släpptes, vilket är hisnande).
Hur det går mellan Guy och Bruno får du läsa själv. Jag å min sida undrar om något svenskt förlag hade givit ut den här boken som debutantverk idag. Inga snabblästa scener, ingen filmisk känsla, inga exklusiva miljöer, inget sex och inget våld. Varken Stureplan eller Gotland eller Österlen. Och inga småbarnsföräldrar. Inga barn heller. Inga intriger på kontoret. Och inga alkoholiserade poliser.
Bara äkta noir: lågmäld, orolig, otäck.